Sommarlov

Idag stänger skolorna för sommarlov på vår lilla ort. Solen strålar och barn och ungdomar går hem för en tid i frihet. Frihet från läxor och krav.

För en del barn kan det också vara frihet från kamrater. Frihet att slippa gå till skolan och möta ögon fulla av förakt. Frihet att slippa få fula ord kastat efter sig eller frihet från att alltid få ett nej när man vill vara med och leka eller delta i någon aktivitet. Frihet från att känna sig ensam och utanför.

Under mina två första skolår var jag ett mobbat barn, eller som man sa då, jag blev retad. Men det var samma sak. Känslan var densamma, att stå och se på när de andra flickorna hoppade hopprep. Vågade jag fråga om jag fick vara med i leken, fick jag ett hånfullt leende till svar och ett nej.
- Varför skulle du vara med du är ju bara kass på allt.
Utöver den iskalla kamratgruppen hade jag en lärare som tyckte att det var svårt att hantera det som hände framför hennes ögon så hon valde att inte se. Vilket gjorde mig än mer ensam, rädd och utelämnad.

För mig vände allt under sommarlovet mellan årskurs två och tre. På något underligt sätt, bedrev jag självterapi hela det sommarlovet. Jag minns hur jag gick igenom varje unge i skolan, hur de var, hur de pratade, hur de gick klädda. Sedan gick jag igenom mig själv om och om igen. Kom fram till att i en klass med 26 personer kan inte 25 vara fel och en rätt. Jag gjorde ett enormt arbete med mig själv, för att anpassa mig. Det kanske inte låter som en bra och lycklig lösning men för mig var det den bästa. Min egen insikt tillsammans med en ny lärare i årskurs tre gjorde att  mina resterande skolår blev bra, mycket bra, till och med.

Att göra om sig själv för att passa in kan verka lite drastiskt men ibland måste man, jag insåg att jag blev mobbad för att jag hade något som skrämde mina kamrater. Rädsla lockar fram en önskan om att göra illa ta bort det som skrämmer. Jag slipade bort det som skrämde, vilket kanske har gjort mig till en mer beige människa än jag skulle ha varit om jag bara hade gått på i ullstrumporna. Men för mig hade det varit ohållbart, för mig fanns inga alternativ än att ta saken i egna händer och "smälta in" mer och mer.

Jag var stark men även om jag var och är det, så sätter en tid av mobbning sina spår. Det sätter livslånga spår, även om man kan dölja dem. Än idag, flera år över de 50, med många års framgångar och motgångar i bagaget så kan det isa till i bröstet på mig om någon inviterar en arbetskamrat till lunch och inte frågar mig. Mitt intellekt säger att det kan finnas tusen orsaker till att jag, just då, inte fick inbjudan, men det isar ändå.

Har fortfarande svårt att riktigt bjuda in till umgänge, vill gärna blir bjuden först för då får jag ett kvitto på att jag duger. Om det är jag som pockar och bjuder då kan jag inte riktigt veta om de vill eller bara gör det för att vara snälla. Duger jag egentligen?

Det har även påverkat mina kärleksrelationer, har säkert uppfattats som kall och vaksam då jag har svårt att vara den som visar massa känslor och tar initiativ. Även om jag vill och känner hur kärleken spirar i mig så finns alltid tanken att den andra personen kanske inte känner likadant. Kanske inte älskar mig nog. Även i kärlek, vet mitt intellekt att det ibland kan bli ett mummel till svar
 eller en sval kram för att min partner är trött , har problem, annat att tänka på men när det händer  blir det gråsvart i mitt inre. Då är jag sju år igen och får inte vara med och hoppa hopprep. Jag vill inte känna den känslan. Vill inte. Då är det bättre att spela sval och lite oåtkomlig.

Sätter man en spik i väggen för ett vackert konstverk och det blir fel, så drar man ut spiken och spikar den på ett nytt ställe, när tavlan är på plats är den vacker och fyller den vägg den sitter på. Spikhålet som blev fel finns dock kvar, som en liten missprydande detalj, när tavlan åker på sned.  Så är det att ha varit utsatt för mobbing och gått vidare. Livet är underbart men det finns ett litet hål där, pyttelitet, och när något händer så känns det där lilla hålet, det skaver och svider och det är lätt att känna sig liten och utstött igen. Att bara känna det vackra och fina är lite svårt, lite, lite bara men ändå svårt.